Kap. 2 I väntans tider

Det är tisdagsmorgon. Nyvaken sträcker jag mig efter mobilen och mina ögon landar på en display som är bistert tom så när som på datum och tid. Inga överraskningar eller tecken på liv från någon utanför min lägenhet. Det enda sms som egentligen räknas tror jag kommer att komma till helgen, förmodligen lördagnatt, så besvikelsen flimrar bara förbi i några sekunder för att ersättas av frukosthunger och smärtan i tån, som jag slog i vardagsrumsbordet igår kväll. Är den bruten? Jag trasslar ut benen ur täcket och vickar på den ute i det fria. Nej, förmodligen inte bruten, men en rejäl blånagel kan jag nog räkna med.

Träparketten, som övergår till en risig plastmatta i köket, knarrar under mina bara fötter. Jag tittar till min arbetsplats som står undanskymd i ett hörn i vardagsrummet. Det är där jag ska sitta idag, eller åtminstone under delar av dagen, och vara kreativ. Det känns långt borta just nu, som en värld jag inte orkar träda in i. Min laptop är stängd och syns knappt dold bakom bunten av papper som borde ha bokförts igår eller förra veckan. En röd lampa blinkar på skrivaren. Slut på toner igen?

Utanför vardagsrumsfönstret vaknar Göteborg till en solig vårdag. Varje morgon när jag passerar just det här fönstret tänker jag på vad bra jag har det. En egen lägenhet i Linné, ett åtråvärt förstahandskontrakt på Olivedalsgatan som tillföll mig precis när jag var beredd att bosätta mig på gatan eller inta någon av mina vänners soffor.

Jag masar mig vidare mot köket. Innan kaffe och skinkmacka är hjärnan inte mer värd än ett ruttet päron. Medan frukosten mättar min mage passar jag på att ringa till Jenny.

– Ja hallå vem är det? Ah rruh argh aaah.
– Det är Lina. Vad gör du? Du låter ju helt konstig
– Inget särskilt. Ahgrh
– Jo, men nåt är det. Det hör jag ju.
– Jag står på huvudet.
– Va fan står du på huvudet för?
– Jag fick ligga igår.
– Va? Jaha. Men varför står du på huvudet?
– Ja men jag har hört att det fastnar lättare då.
– Vadå fastnar?
– Ja men att spermierna stannar kvar inuti.
– Jaha.
– Ja. Aaaaaj.
– Vem var killen då?
– Nån Mårten, eller Martin. Ganska snygg. Bor i Vasastan. Hrmpfh.
– Och du vill att han ska bli far till ditt barn. Vet han om det här?
– Äh vad fan jag är 34 år, det spelar väl ingen roll. Det gör skitont i nacken och huvudet nu. Vi ses senare på det vanliga stället. Du har väl inte glömt att vi ska fika idag. Måste sluta. Hörs!

Vi lägger på och jag fortsätter att äta min frukost. Utanför fönstret intar våren Olivedalsgatan och i en helt annan stadsdel försöker min vän Jenny bli gravid genom att stå på huvudet. Det här kan inte bli annat än en helt vanlig, men väldigt bra dag i april.

***

Några timmar senare möts vi upp på Egg & Milk på Övre Husargatan. Jenny är mosig och röd i ansiktet förmodligen efter sina minuter på huvudet. Malin klappar sig på sin höggravida mage, hummar moderligt och tittar ut genom fönstret, som om hon vore med i en romantisk film. Lotten är fortfarande sliten efter gårdagens kärlekskrismissär, bär ett par alldeles för stora solglasögon och luktar skumt.

Några sekunder senare börjar Jenny att fota min kladdkaka ur alla tänkbara vinklar.

– Kan du äta lite mer av grädden. Jag tror att det blir ett bättre foto då. Ställ latten lite bakom så att den inte skymmer kakan.

Jag säger ingenting om det och tar på kommando en sked grädde och makar undan kaffeglaset, men undrar i tysthet hur min kladdkaka på något sätt kan vara intressant för hennes cirka 30 bloggläsare.

– Lina du är så mycket Carry. Lite sval och så sitter du hemma och skriver smarta grejer. Just nu är jag Samatha – en sexdrottning. Fast jag vill ju bli gravid. Ja men i sinnet är jag som Samantha just nu även om jag kommer att bli Carrie när min livsstilsblogg blir stor. Jag tror faktiskt jag måste skriva ett blogginlägg om det här, säger Jenny nöjt och förväntar sig medhåll för sin storslagna analys.

– Publicerar du en bild på mig i din blogg så förlåter jag dig aldrig. Jag är så himla gravidsvullen just nu och vill inte att några sådana bilder på mig ska florera på nätet. Malin tittar bedjande på Jenny.

Att Jennys blogg är föga intressant för någon annan än henne själv är det ingen som har orkat säga till henne. Än.

– Kan inte ni ställa upp och gå in och kommentera min blogg så folk tror att den är stor. Jag tror att det är bra för min image. Blondinbella började ju också från noll liksom. Det gäller bara att hitta rätt målgrupp, fortsätter hon och tittar runt bordet.

Alla nickar lite lätt frånvarande och sedan släpper vi ämnet.

– Jag måste nog gå nu. Den lille i magen gör mig trött men lycklig, säger Malin.

Jag bestämmer mig för att göra henne sällskap och överlåter det som är kvar av min kladdkaka till Jenny och hennes ständigt smattrande fotoblixtar.

***

– Min sambo har köpt ett XBOX. Jag tror det kommer att ta slut!, säger Malin så fort vi kommit ut på gatan och är utom hörhåll från de andra.

Jag tittar förvånat på min gravida vän och ber henne att förklara.

– Ja men jag står inte ut! Igår stack han ihjäl människor med en bajonett. Typ. Sen snodde han en polisbil och jagade skåpbilar. Han var helt röd i ansiktet av upphetsning när jag kom in i vardagsrummet. Det är ett spel! Om inte jag lämnar honom först så kanske han lämnar mig för spelet – det är mer spännande och det händer nya grejer hela tiden!

Jag förstår fortfarande ingenting. Varför upprör någonting fiktivt, som utspelar sig på en plattskärm, henne så mycket. Samtidigt roas jag väldigt mycket av bilden av hennes man framför ett XBOX i deras annars så perfekta, vita och tillrättalagda vardagsrum med dyrt och marint tema.

– Och nu hotar han med att köpa ett fotbollsspel så att vi kan spela tillsammans och göra det här till vår grej.

– Är inte det någonting positivt? Att han vill dela det med dig menar jag?

– I helvete, vi kan inte samarbeta. Inte på det sättet i alla fall. Och jag tror inte att det är bra för lillen i magen att jag spelar XBOX. Strålningen du vet.

Malin är rödrosig om kinderna och promenerar snabbt och ryckigt, vilket inte alls är i balans med hennes höggravida tillstånd. Hennes argrynka mellan ögonbrynen blir djupare och djupare. Jag tänker att hon förmodligen ser sin älskling framför sig i denna stund, hur han engagerat ger sig hän åt biljakter och masslakt på TV-skärmen. Medan hon blir trött och börjar pusta som en gammal hund har jag svårt att kväva mina fniss.

– Vad skrattar du åt? Det här är inte roligt Lina! Jag kommer att bli en ensamstående morsa. Utan honom har jag knappast råd att bo kvar i innerstan. Jag kanske får flytta till Angered!

– Det är trevligt i Angered, mångkulturellt och härligt och spårvagnen tar ju bara 20 minuter. Jag kommer att finnas här för dig i innerstan, svarar jag och håller tillbaka mungiporna som är på väg uppåt.

Hon stannar upp och blåser undan den noggrant fönade luggen från ansiktet och hytter med ett tillrättavisande finger några centimeter för nära mitt ansikte för att det ska kännas okej. Därefter tar hon sats ända nerifrån maggropen och jag iakttar hennes kraftansamling som fortplantar sig och höjer hennes bröstkorg.

– Ibland förstår du verkligen ingenting Lina. Det är kanske dags för dig att växa upp någon gång. Förstå hur viktigt och på riktigt livet blir när man ska till och skaffa familj. Det du har, sitta hemma i en lägenhet och skriva och göra vad du vill – det är inget liv! Hör du det! Det är inget riktigt liv! Välkommen till verkligheten någon gång!

– Du och dina jävla mjölktuttar kan dra åt helvete!, skriker jag och avlägsnar mig från platsen innan hon hinner säga något mer eller hytta med sitt jävla fula och äckliga finger.

Kapitel 3 publiceras den 22 augusti 2011.

Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1.