-Lina, välkommen! Malin står i köket och fixar det sista. Vi som är inte är på smällen kan väl gå in till vardagsrummet och ta en whiskey och spela lite XBOX så länge va? Kevin skrockar och skrattar som en grottmänniska medan han föser mig framför sig som ett boskapsdjur genom den långa hallen.
Jag skymtar Malins ryggtavla i köket. Hon lägger en hand i svanken som om det gjorde ont. Jag tvärnitar och Kevins kroppshydda studsar mot min. Jag vet inte hur jag lyckas, men på några milisekunder får jag ut armbågen bakåt så att han får den i magen. Det är snygg manöver, en sådan som inte verkar vara med flit.
-Vill du ha hjälp med nåt Malin?, frågar jag och ignorerar Kevins lilla fåniga överklasssvordomsramsa bakom mig.
-Det vore verkligen toppen. Bär in det som står här på bänken till matsalsbordet. Hon ler och ger mig en blinkning. Det känns lite som förr, busigt och glatt, men grottmänniskan i dörröppningen bakom mig låter inte vänta med att göra sig hörd.
-Men inte ska väl gästen sättas i arbete direkt när hon kommer hit. Nu tror jag frugan har fått storhetsvansinne! Han får till det där skrattet igen, som retar gallfeber på mig och skapar en lust att döda som ett rovdjur. I min ständigt pågående parallella drömvärld vässar jag armbågarna till knivsuddar och går till attack. I den verkliga världen vänder jag mig om, spänner ögonen i Kevin och översätter en lång radda svordomar till hans språk.
-Jag tror den här gästen är gammal nog att själv avgöra vad hon helst vill göra. Var god avlägsna dig så kommer vi när vi är färdiga här i köket. Tack på förhand.
Malin låter det hända eftersom hon är van. Jag tror hon iakttar oss med en skräckblandad förtjusning. Kevin fnyser, lämnar rummet och mina axlar ramlar ner från himlen till sin normala position. Jag känner fortfarande min puls i tinningen, men den avtar och jag kan andas. Varför finns den här människan i våra liv? Varför låter vi honom ta av vår värdefulla tid i anspråk? Jag får ta flera djupa andetag för att inte börja gråta, inte för min egen skull, utan för Malins. Min fina vän som snart ska föda odjurets barn. Jag hoppas att genbanken har varit snäll.
Vi hjälps åt att bära ut det sista och fnissar under tiden åt Malins otymplighet och svullna vader och tår. Kevins huvud sticker upp bakom ryggstödet till finfåtöljen. Han kan inte se oss. Trots det så vet jag att han följer varje steg, ord och rörelse och irriterar sig på vår glättighet och våra återkommande fniss.
– Måste ni bete er som två apor som precis blivit utsläppta ur en bur, säger Kevin samtidigt som har reser sig upp och spänner ögonen i vår vänskap.
– Vad synd att du har fått en röv där du egentligen skulle ha ett ansikte, svarar jag och det blir fruktansvärt tyst. Så tyst att det gör lite ont i öronen av tystnad.
Sju minuter senare är jag på väg hem och funderar över hur Malins kväll kommer att bli, när hon sitter ensam vid middagsbordet med Kevin. Jag behöver tröst.
Nästa kapitel publiceras den 6 september 2011.
Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4 och kapitel 5.
chick lit love 