Jag borde inte, men jag gör det. Det brukar aldrig komma från mig.
”Kul att springa på dig tidigare idag. Det hände en grej så det blev ingen middag… Vad gör du ikväll?”
Tummen trycker vant på den gröna luren och sms:et går iväg. Bara några sekunder senare piper det till.
”Kom hit!”
Jag flåsar som om jag bestigit ett berg och ryggen blir fuktig. De många trappstegen direktförmedlar mjölksyra till varenda fiber i mina lår. Precis när de förvandlas från kött och muskler till två stumma stockar tänker jag att det är ytterst olämpligt att ha sitt säkraste ligg på hög höjd. Masthugget är måhända fullt av fina gränder och utsiktplatser, men det här är fan i mig omänskligt. Mina solskenspromenader i Slottsskogen har inte gjort mig redo för den här ansträngningen. Jag kommer aldrig att bli redo för den, varken fysiskt eller psykiskt.
Min rygg kröks nästan automatiskt framåt och händerna landar på mina knän när jag kommer fram till hans dörr. Jag behöver en paus, dels för att andas och dels för att leta reda på hans portkod i mitt minne.
Joakim släpper i mig genom dörren med ett stort leende. Vårt möte förblir ordlöst i flera minuter. Vi är bara ögon och kropp som tittar och berör. Hans arm i mitt ryggslut vaggar strax därefter in mig i den falska tryggheten. Jag älskar att hata den falska tryggheten. Precis i de här ögonblicken föraktar jag mig själv. Ser ner på min oförmåga att ge honom en pungspark, lägga benen på ryggen och dra. Med en tyst knuff puttar han mig framför sig in i sovrummet.
Lakanen är vita och frasiga med ett oregelbundet mönster. På sänggaveln står ett bortglömt espressoglas med intorkad sump i botten. Jag tänker på ordet smuts. Persiennerna är vridna åt fel håll och jag anar ljuset från kvällen genom gliporna. Måsskri bryter tystnaden. Allt känns, ser ut, luktar och låter precis som det brukar.
Han puttar lekfullt ner mig i den frasiga himlen, som ger vika för mig kropp med en dåsig suck. Jo, det här kan jag nog leva med ändå.
Just nu. För stunden, men inte i längden, tänker jag morgonen därpå då jag trasslar mig ur Joakims tunga och sovande omfamning. Det här borde ha tagit slut för flera veckor sedan. Han gav mig chansen att gå och jag gick. En vecka senare stod jag utanför hans dörr igen som ett barn utanför en godisbutik. En liten skitunge som inte har hajat att socker är dåligt för tänderna.
– Fy fan, jag känner mig som en kung. Gud vad bra jag mår. Joakim börjar veva och snurra på sin sida av sängen och mumlar osammanhängande meningar om sitt tillstånd. Jag vet inte om det är ord menade för mig eller möjligtvis någon machogud. Någonting i mig är bara halvnöjd med hans prestation. Har vi överhuvudtaget kysst varandra ? Gick det för mig? Jag kommer inte ihåg, men hans lakan är dyra, frasiga och sköna. Espressoglaset fläckat av sump står kvar på sänggaveln. Ha vi möjligtvis knullat det lite närmare kanten? Smuts. Jag somnar om.
Jag vaknar av en försiktig beröring på min arm och trycker ner huvudet i kudden för att dölja dreggelsträngen som jag producerat under den senaste timmens halvslummer. I en snygg manöver vänder jag på kudden samtidigt som jag reser mig upp i sittställning och den fuktiga fläcken försvinner. Bröstvårtorna pekar som två ilskna taxnosar mot Joakim. Det är för sent att skyla sig nu, trots att jag inte alls gillar att sitta så här.
– Oj! Det är inte bara du som är vaken ser jag, säger han och stirrar på mina bröst. De är inte mycket till hylla jag har att skryta med, men i denna stund tar de verkligen alldeles för mycket plats och sticker ut. Jag rafsar åt mig dreggelkudden och håller den framför kroppen. Sen skrattar vi och dricker espresso ur små glas och äter smörgåsar med gräddig ost och seranoskinka. And life is good. So good.
Följ chick lit love med Bloglovin
Om du vill – läs kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3, kapitel 4, kapitel 5 och kapitel 6.
chick lit love 